josefinehagdahl

Det känns konstigt att inte veta om man kan skriva till sina bästa vänner längre. Inte veta om de är förbannade eller om allting är okej. Jag vill fråga, men vet att jag måste vänta tills den dagen jag står dem framför ögonen. Jag saknar mina bästa vänner. Varje dag, varje minut. Vad jag än gjort, vad jag är sagt, så hoppas jag att ni alltid kommer att vara mina bästa vänner, som det var tänkt. Tårarna sprutar när jag tänker på ett liv utan er, Lisa och Klara. Jag tänker på er och längtar efter er. Hoppas att det här inte är föralltid