josefinehagdahl

Jag är bara så jävla förvirrad och har ingen aning om vilken väg jag ska gå nu.. Jag bara känner att alla förväntar sig så mycket just nu, och jag kan inte fylla allas förväntningar.. Om jag går åt det hållet jag vill gå, kommer jag få min familj, släkt och alla vänner emot mig.. Min familj o släkt kommer ifs acceptera det senare, men mina vänner har fortfarande inte slutat, och dom kommer inte att göra det heller.. Jag fattar inte varför ingen kan vara på min sida.. varför inte stötta mig i mina val för? Det gör så sjukt ont och det är så sjukt tungt att behöva klara av allt det här själv.. Ska jag göra alla andra glada och gå dit jag inte vill? Men jag vet att jag själv inte kommer bli glad då.. och varför ska jag då göra det egentligen? Min hjärna vill åt det här hållet, men mitt hjärta vill till det första.. Hjärtat eller hjärnan? Vad ska man välja? jag blir tokig över allt det här.. Tiden bara rinner och rinner och snart är det för sent..

Det värsta är att det finns en tredje väg. En gömnd väg.. Som bara jag vet vart den leder till.. jag tror att det skulle kunna bli bra, men ändå inte. Jag tänker inte avslöja någonting för jag orkar inte att alla ska lägga sig i nu. alla är ändå bara emot mig, så varför ska jag ens berätta det? Ärligt talat vet jag inte ens varför jag skriver det här.. Kanske för att kunna läsa själv och förstå vad det är som låter vettigaste.. Kanske för att nån läsare har samma problem.. Att inte kunna hitta rätt.. Jag hoppas bara att den väg det än blir inte blir som någon tidigare. För det har bara varit återvändningsgrändar. Jag har gått mot lyckan, och när jag äntligen trodde att jag var framme, tvingades jag gå tillbaka till mörkret igen.. Jag orkar inte göra samma misstag en gång till